Varför kan vi inte falla för han som dyrkar marken vi går på och vars högsta önskan är att tillfredställa våra behov i resten av sitt självuppoffrande liv istället för att vi själva ska gå under i ett självuppoffrande liv och älska han som inte vill låta sig fångas in. Han som endast dyrkar friheten och vars enda önskan är att inte bli en kvinnas man. Kanske är han rädd innerst inne men det finns ingenting vi kan göra och ju mer vi försöker ju längre bort försvinner han, tills han bara är ett minne blott. Vi försöker böja oss efter honom, vi börjar bli en dålig kopia av oss själva eller söker substitut i en dålig kopia utav honom. En kopia som inte ens når han upp till fotanklarna. Men kärleken saknar förnuft… Den är destruktiv och äter upp oss innifrån. Men smärtan den är så bitterljuv och även om vi bara för ett ögonblick kan få somna i hans famn i hopp om en evighet tar vi chansen medvetna om det lidande som följer. Och när han gått sin väg infinner sig väntan, för kanske kommer han tillbaka… Kanske. Och utanför står kopiorna på rad men vilken kvinna nöjer sig med en dålig kopia när hon kan skaffa sig ett original om det så ska kosta henne blod och tårar… Så jag väljer ett liv med ett krossat hjärta än ett liv utan kärlek.